Person of Interest är min senaste intensiva, sitta-klistrad-vid-tvn-och-se-sju-avsnitt-i-rad tv-serieförälskelse. Jag har tidigare beskrivit den som en low-key cyberpunkthriller, men “superhjälteserie för människor som anser sig vara för vuxna för superhjältar” skulle också fungera. Grejen med Person of Interest är att den är en utpräglad genre-serie, men på ett väldigt sneaky vis. På ungefär samma vis som med Orphan Black smiter dess science fiction-tematik under radarn genom att fokusera på ett parallellt och nästan identiskt här och nu, snarare än en avlägsen silverkromad framtid.
Efter 11 september börjar Harold Finch med hjälp av sin vän Nathan Ingram arbeta på en maskin vars syfte ska vara att stoppa terrorattacker. Arbetet fortskrider långsamt och mödosamt, till stor del på grund av Harolds moraliska betänkligheter. Vad han skapar är i slutändan en supersmart övervakningsmaskin, en artificell intelligens med tillgång till alla övervakningskameror och ljudupptagningsenheter i hela världen, vilken han kommer överlåta till regeringen. För att se till att Maskinen inte missbrukas konstruerar han den som en svart box – information kommer ut i form av personnummer på människor som är inblandade i någon form av suspekta omständigheter som det sedan är upp till mänskliga agenter att verifiera. Dessa nummer delas upp i relevanta och irrelevanta – de förra är de terrormisstänkta nummer regeringen tar hand om, medan de irrelevanta numren involverar jämförelsevis småskaliga brott och vanliga människor och därmed ignoreras.
När tankar på de irrelevanta och ignorerade numren börjar hemsöka Harold, anställer han John Reese, ex-militär, ex-CIA och nuvarande vagabond, för att få hjälp med att stoppa vad det nu är Maskinen förutsett ska hända. Serien bygger på en crime of the week-struktur, där ett nytt nummer dyker upp i varje avsnitt och Harold och Reese samarbetar för att lösa situationen på bästa vis för alla involverade genom de första två säsongerna, samtidigt som en större och väldigt mycket mer engagerande storybåge sakta men säkert vävs in mer och mer ju längre serien fortlöper. Reese skuggar folk, bryter sig in i lägenheter och hamnar i slagsmål medan Harold assisterar med sina hacker-skills.
Säsong ett och ungefär halva säsong två är stundtals rätt oengerande, även om procedual-avsnitten ofta både är roliga och smarta och relationen som växer fram mellan Harold och Reese är trevlig att följa. Men när den större berättelsen som hela tiden skymtat där i bakgrunden äntligen får kliva in i rampljuset gör den sig mer än väl värd sin makliga uppbyggnad i och med den pay-off som säsong tre och första halvan av säsong fyra innebär. Senare delen av säsong fyra är dock lite av ett anti-klimax – och inkluderar en hel del underliga sidospår, såsom en extremt klichéartad och forcerad romans mellan Reese och en psykolog kan låtsas vara polis inför – men hämtar sig de sista två avsnitten och bygger upp många intressanta ingångar till säsong fem, som förväntas komma nästa år.
Person of Interest är en serie om övervakningssamhället, om dilemmat det innebär att kränka människors privatliv under förevändningen att förebygga storskaliga terrordåd eller säkerställa allmänhetens säkerhet. Vem kan ta sig den rätten? Hur kan det inte komma att missbrukas? Och fungerar det ens överhuvudtaget? Vilka tjänar på skrämselpropagandan om terrorhot och vilka står att förlora på den? Det är frågor som blir mer och mer relevanta varefter serien fortskrider, speciellt efter att ytterligare en en A.I., Samaritan, vars skapare inte hade samma moraliska betänkligheter som Harold, får liv och regeringen överger Maskinen för vad de ser som ett överlägset och mer lättkontrollerat system. Vad de har svårt att förstå är dock att varken Maskinen eller Samaritan är passiv teknik som anpassar sig efter deras önskningar, utan tänkande organismer med egna viljor och mål. Person of Interest är inte bara en högaktuell och kritisk skildring av övervakningssamhället, utan också en fantastisk berättelse om artificiell intelligens.
Utöver ovan nämnda anledningar finns det mycket som gör Person of Interest värd att se, men kanske framförallt dess välskrivna karaktärer och relationerna dem emellan. Harolds ambivalenta förhållande till sin skapelse och Maskinens ovillkorliga men väldigt speciella kärlek för honom. Den sakta framväxande vänskapen och kärleken mellan Root och Shaw. Root som Maskinens “analog interface”. Sammanhörigheten i gruppen som dessutom undviker typiska unkna genusgrejer. Det är värt att dröja kvar vid, för även om Reese på ett vis antagligen är den ultimata definitionen av hegemonisk maskulinitet (stilig, välklädd, vältalig, behärskad och kan döda minst femton personer på en gång med hjälp av ett gem) och alla kvinnor ser likadana ut är seriens genuspolitiska dimension väldigt intressant.
Vad som började som en snubbserie av rang, utvecklas i de senare säsongerna till en serie fylld av intressanta och komplexa kvinnliga karaktärer vars kompetens och självständighet genomgående respekteras av seriens manliga huvudkaraktärer som aldrig upplever sig eller framställs som emaskulerade när kvinnor skyddar och räddar dem eller gör typiskt maskulint kodade saker bättre än vad de själva gör. Romansen mellan Shaw och Root (som för övrigt inte var planerad utan utvecklades tack vare skådespelarnas kemi) liknar ingen annan kärlekshistoria mellan två kvinnor jag tidigare sett på tv. Jag älskar dem också som individuella karaktärer, hur de nonchalant rör sig i en moralisk gråzon, Roots besatthet av Maskinen, Shaws förkärlek för snabba bilar, maskingevär och mat (jag har nog på allvar aldrig sett en kvinnlig karaktär äta så mycket och så ofta på tv) samt att hon ser konstant förbannad ut. Kort sagt får kvinnliga karaktärer roller och egenskaper som en sällan eller aldrig ser på tv, samtidigt som Harold ofta hamnar i den typiska damsel in distress-rollen, eftersom han är den med sämst fysiska förutsättningar för att ta sig ur icke-cyberrelaterade kriser, utan att det görs en grej av det.
Ytterligare en sak jag gillar med serien är att majoriteten av Maskinens vigilante-gäng är personer som är jävligt bra på det de gör, men inte på att leva i den vardagliga världen bland vanliga människor, på olika vis och av olika anledningar. ”It’s not just about the numbers – it’s about survival”, som Reese säger till Harold när de överväger att lägga ned verksamheten på grund av Samaritan. Flera av huvudkaraktärerna är neuroatypiska och rätt socially awkward, minst sagt. Till och med Reese som lätt smälter in i de flesta sammanhang har uppenbara problem när det gäller interaktioner med människor som inte sker på hans initiativ och villkor, och inte på ett ”jag är för tuff och manlig för känslor och allmänt folkvett”-vis. Det gör speciellt de senare säsongerna intressanta, eftersom att fortsätta med att skydda numren blir mer komplicerat efter Samaritans uppvaknande. Där påminner serien lite om andra säsongen av Agents of SHIELD (om än mindre flashig och med en mer seriös ton) – till en början har vigilante-gänget obegränsat med resurser att göra lite vad de vill, men efter Samaritan blir det allt svårare för dem att ens hålla sig själva vid liv. Det är ett smart drag att försätta dem i underdog-positionen samtidigt som serien alltmer explicit kritiserar övervakningssamhället så att narrativet kan fortsätta behandla dem som hjältar, om än komplicerade sådana.
Andra bra grejer inkluderar fantastiska actionscener (jag vet att jag tjatar om det, men det är viktigt), några av de enskilt bästa tv-avsnitt jag någonsin sett (“If-Then-Else”, “Relevance”, “Deus Ex Machina”, “The Devil You Know” <3), samt en lång rad roliga gästskådisar, som Katheryn Winnick, Nick Tarabay, Bridget Reagan, Paige Turco, Jessica Pimentel och många fler. Ja, och så är det som sagt en mycket seriös serie: